2013-09-29 - 17:41:00
Tankar

graven / <3

Ikväll ska vi till graven, David har två änglar som han ska få. Nästa år kommer gravstenen, hinner inte få dit den innan vintern. Längtar efter att få pyssla & göra fint / <3 innan dess får du ha ett fint kors vid din sida, min lilla skatt! 

allt känns fortfarande overkligt, blandade känslor nu när allt är över, skönt att man kan börja sörja på riktigt men ändå jobbigt att inte ha något att fixa, gravstenen kommer nästa år, då ska vi lägga vita stenar framför graven också. har en skiss på hur gravstenen ska se ut, men har sån beslutångest - hur vet jag vad som blir fint i allt detta? känns ändå bra att vi inte behöver stressa med gravstenen, jag vill vänta, spara den sista biten så länge jag kan känns de som, när den är klar och är på plats finns det inget kvar .. / <3
 
 
 
the future is not ours, to see. what will be, will be.

2013-09-28 - 19:13:00
David ♡

27 sept / <3

 
 






 
vila i frid min lilla skatt
 
 
 
 

2013-09-26 - 21:20:00
Tankar

130926 ♡

idag är det 40 dagar sen david föddes. det finns så mycket som jag skulle vilja dela med mig av. tankar, sorg, hur vi mår, allt  .. men vet inte var jag ska börja, och när jag väl gör de så vet jag inte om de är för mycket som jag delar med mig av. jag skulle vilja visa alla bilder, säga allt jag känner, men ärligt så vet jag inte vad folk skulle tycka då.

 

den senaste veckan har jag känt mig så tom - på känslor, tankar, liv. jag saknar david, jag har svårt att förstå, för det senaste året känns mer som en dimma och att inget hänt. dimman som man först kände att man befann sig i när allt hände, men nu tittar man tillbaka och frågar sig själv - hände verkligen allt? var de inte bara en mardröm? jag blev aldrig gravid, gick inte nio månader med david i magen, förlossningen - skedde den? allt känns så konstigt, de blev helt fel. när jag idag tänker tillbaka så är det ganska läskigt hur jag nästan kände på mig att de skulle hända något, inte att något som detta skulle ske men något, att jag kollade allt, åkte in till förlossningen flera gånger och hur jag googlade nästan varje dag på olika saker. de började ju i v 9 när jag ville kolla att de inte var utomkvedshavandeskap och fortsatte så sent som till v 39 när jag även då kände att något var fel och åkte in till förlossningen. men jag kunde inte sätta fingret på vad. men jag visste även att david var en pojke. jag var säker men ändå osäker, jag köpte blå skötväska och pojk kläder, inredde rummet i blått & brunt. tänk om jag kunnat veta att de skulle bli såhär, så jag på något sätt kunnat förhindra de, känner mig så maktlös. börjar jag tänka på vad som hänt för ofta känner jag hur jag nästan förlorar verkligheten, mig själv - blir helt tom på känslor. man lever verkligen i en berg- och dalbana. vissa dagar känns allt för verkligt och andra är de bara overkligt. jag är så tacksam att jag inte är ensam i allt detta. att faktiskt kunna träffa vänner, umgås och skratta, jag vill att alla dagar är så. men samtidigt så vet jag att man behöver dagar att bara gråta, bearbeta och försöka förstå. allt de man trodde skulle vara svårt reagerar jag på men jag klarar de rätt så bra tycker jag. prövningar & påfrestningar, som man måste hantera och ta sig förbi. imorgon får vi träffa david igen, men inte alls på de sätt som jag vill. de har gått så fort, jag hänger inte med.

 

de känns som att tiden stannade när jag fick veta att david inte levde. jag har försökt tänka bort att david när som helst under de senaste två veckorna kremerats. mitt lilla barn … de är för stort att ta in. 

 
 

2013-09-25 - 08:54:55
David ♡

saknar dig/

var precis vid din grav min lilla ängel / 

urnnedsättningen är på fredag, känns väldigt konstigt & overkligt. saknar & tänker på dig varje dag / <3




2013-09-24 - 10:04:00
Tankar

nerver give up on something you can't go a day without thinking about /

 



2013-09-23 - 20:39:00
David ♡

hand & fotavtryck

idag har jag framkallat över femhundra bilder, från graviditeten, när david kom till världen, begravningen och även övrigt under året. jag scannade in några bilder så jag även har dem på datorn, bland annat david's hand & fotavtryck som jag verkligen älskar / <3 det är så otroligt konstigt, man kollar på fotografierna och de är som att se in i framtiden, inte att de redan inträffat. jag saknar david, men det är som en spark i magen att jag inte känner vem det är jag saknar, min bebis, men fick inte se hans ögon, uppleva hans personlighet, se vem han var skulle vara mest lik. man har gått miste om så mycket mer än va jag tidigare tänkt och reflekterat över. allt vi har kvar nu är minnen, ska ta hand om allt som att de va gjort av guld / <3
 
 

2013-09-23 - 00:00:00
Tankar

Frågestund /

 


/ ni får vara anonyma, frågorna kommer inte synas bland kommentarerna & jag svarar på dem efter urnedsättningen den 27/9 <3
 
 

2013-09-21 - 18:59:00
Allmänt

lamborghini

idag fick anders sin liveit upplevelse som han fick i födelsedagspresent av fina vänner, han skulle få köra en lamborghini. suprise suprise! blev hämtade av andré & gabriel vid 9.30, träffade rebacca, joline & daniel vid scandic och inväntade bilarna. han va jätte glad & de är något han sent kommer glömma! :) åkte in till stan & åt på choys garden, mums! en riktigt bra start på dagen! / <3
 
 
nöjd ?
 
jag, joline, rebecca & gabriel / <3
 

2013-09-21 - 02:25:00
Kärleken

070820


Ett av många datum som för alltid kommer finnas i mitt hjärta, den dag jag blev tillsammans med min bästa vän, själsfrände, kärleken i mitt liv. Det vi vart med under dessa sex år har inte vart lätt, men de har format oss & gjort oss starkare än någonsin tidigare / <3 
 
2007
 
2008
 
2009
 
2010
 
2011
 
2012
 
2013
 
den 20 augusti lämnade vi sjukhuset & david, åkte hem, våran 6 års dag blev inte som vi tänkt oss. nu en månad senare känns allt väldigt konstigt, men vi har varandra i allt detta /<3
 
/ each day with you is a gift

2013-09-20 - 16:04:00
David ♡

vår lilla skatt / <3

om en vecka idag har vi urnnedsättning för vår lilla david. de känns konstigt, jag kan nog inte säga de tillräckligt, allt kring detta är konstigt, overkligt, fel, de händer inte oss, de senaste året har inte hänt, allt är bara förvirrande. men ska bli skönt att sätta punkt på allt praktiskt, det är egentligen bara gravstenen kvar som vi ska bestämma detaljer kring, har skissen hemma men tänker vänta till nästa år, är så mycket redan nu så vill inte stressa. kommer ha ett kors vid hans gravplats under tiden / <3
 
ska framkalla foton nästa vecka efter  urnedsättningen, har ett foto album hemma som jag hade tänkt ha till david och känner inte att de ska ändras. han ska få sitt foto album med sina fina bilder som vi tog.
ska framkalla bilder från graviditeten, när david föddes, begravningen & urnedsättningen. det är jobbigt att kolla på fotografierna på david, de gör allt verkligt, när man ser hans lilla hand, han var riktig och fanns där, hade tio fingrar, tio tår, han var ett barn och jag undrar hela tiden varför de blev såhär, varför de hände oss. men även om vi får veta vad som hände david så gör de inte saken bättre, han är inte här. det är tomt & tyst /<3
 
 
 
älskade lilla ängel /

2013-09-20 - 01:59:13
Allmänt

tack vare er

jag  har ofta tänkt på hur glad jag är över att jag har en sån fin familj, sambo & nära vänner, de finns där för mig varje dag & de är jätte skönt i allt som hänt. men något jag inte tänkt på tidigare är hur tacksam jag är över alla som skickar privata meddelanden, mail, kommentarer & ger mig styrka hela tiden, varje dag, är jag nere så går jag in på på datorn och ser att någon skickat mail på hotmail, familjeliv, facebook eller kommenterat på bloggen och säger hur fint vi gjort för David på begravningen, hur fina föräldrar vi är, de betyder så oerhört mycket. 
 
Tack <3
 
 
 
 

2013-09-19 - 23:30:00
Tankar

made with love

tycker de senaste året gått så otroligt fort, om snart en månad fyller joline 1 år! vad hände med tiden? känns som att de senaste året skett under en - två månader, gått så fort! känns mer som att vi står stilla och allt annat fortsätter som vanligt, jag har ingen tidsuppfattning på något konstigt vis, svårt att veta vad de är för dag och helt plötsligt så är de kväll när de känns som att man precis klivit upp.
 
jag hoppas att tiden går fort, så man kan läka både psykiskt & fysiskt. l äser ganska mycket att de som förlorat barn tycker det är svårt att se andra få barn, jag förstår de, men jag hoppas att jag kan glädjas åt vänner som får barn och ändå försöka ignorera sina inre demoner, dessa fula tankar man får. när man ser och läser om personer som jag ibland inte tycker förtjänar att få barn, jag blir arg, förbannad, ledsen och ser bara orättvisa i att vi som verkligen planerade och önskade att david skulle få vara med oss inte fick den möjligheten. de kanske (jag hoppas) blir lättare när vi själva får ett levande barn, så man kan börja släppa all ångest man har över att vi kanske inte kan bli gravida, kommer vi bli föräldrar? alla dessa frågor man inte har svar på idag. 
 
jag skulle ljuga om jag sa att varje dag inte är en kamp. att försöka gå vidare, men ändå inte för fort och verkligen tänka på vad som egentligen har hänt, maN behöver tid till att förstå vad som faktiskt hänt. för andra som står på utsidan och tittar in förstår nog direkt, och kan börja bearbeta allt .. men hur ska man kunna bearbeta om man inte ens vill förstå, ta in allt som hänt? tror man behöver ta in allt i små doser, annars går jag nog under .. längtar till återbesöket, så man kan få ställa alla dessa frågor man funderar på. vill ha svar. men är rädd att de inte är något som kommer hända.
__________________________________________________
 
idag var det en bra dag, jenny gabriel och andré här på lite fika, alltid lika trevligt / <3 sen åkte anders iväg med daniel till örebro på en föreläsning medan  jag boade in mig hemma hos rebecca & joline. lagade mat & pysslade. är så tacksam över att jag har så fina vänner, som lyssnar & finns där för oss.
 
__________________________________________________
 
imorgon ska vi äta middag på piazza di spagna & gå på bio, den 20 augusti hade vi vart tillsammans i sex år, kändes dock inte som  att vi kunde fira just då och de var väldigt mycket som hände, vi åkte hem just den 20 augusti.  så vi flyttade fram de lite, och kände att de passade bra nu, 20 september istället :) 
 
puss / kram
 
 
 

2013-09-18 - 10:02:00
Allmänt

akuten

igår kväll vid 19.30 började jag känna smärtor i bröstkorgen & i ryggen, kände igen smärtan och den kommer pga akalasin. brukar göra ont i 2-3 min, men nu blev de inte bättre. var påväg hem vid 20 tiden men åkte istället direkt till akuten. var på akuten från 20.15 - 00.45. de tog blodtryck direkt & jag hade 155/104. de tog blodprov & fick träffa en läkare som ville att jag skulle röntgas för att se att operationen som jag hade tidigare inte orsakat bristningar i strupen eller någon annan komplikation. 
 
smärtan höll sig kvar till 23, då blev de lite bättre efter två alvedon. röntgen bilderna va okej, smärtan va pga operationen, hem & vila / <3
 
 
är redan helt slut efter allt som hänt, så måste man hitta ny kraft för att orka med sin sjukdom. känns som att man har världens otur just nu. allt som kan gå fel händer just oss. kan någonting positivt, bara något litet, hända oss istället? /

2013-09-17 - 08:54:00
Akalasi

gastroskopi

snart åker vi till sjukhuset, är snart ett år sen jag var där och blev undersökt. har under detta år lärt mig väldigt mycket om sjukdomen och hur jag kan hantera den någorlunda bra. men idag blir det alltså en gastroskopi undersökning och en ballongvidgning samtidigt. hoppas de gör sjukdomen lite lättare. men i framtiden kommer jag säkerligen få genomgå en titthålsoperation som har bättre resultat. ska bli bra att få träffa min läkare som utförde förra operationen och se vad han har att säga, om röntgenbilderna jag tog i förra veckan och om han jämfört dem med fjolårets, och om de är likadana eller om de blivit värre.

men det är alltid nervöst, dels att bli stucken och bli sövd men också att veta vad de håller på med under tiden jag är sövd. men de är bäst att ta tag i sjukdomen nu när jag inte är gravid. men de är lite svårt med tanke på att jag inte skulle gjort något förrän 2014, jag flyttade fram allt i juli för att david skulle komma och ville inte åka in och ut från sjukhuset när han va nyfödd. allt är helt fel bara. men skönt att få de här gjort nu så man kan lägga de bakom sig, i alla fall under någon vecka innan de är dags igen ..

hoppas ni alla får en toppen dag / <3

2013-09-16 - 22:03:36
Allmänt

kurator & läkarbesök

idag var vi till vår kurator & pratade i 1,5 h - va skönt att träffa henne igen & reflektera över hur allt gått sen vi sågs senast. 

åkte från henne vidare till familjeläkaren. så de blev många känslor. 

var hem till mamma & åt mat, har även organiserat med samboavtal, testamentet & vita arkivet - skönt att få de gjort!

kanske inte är så jätte vanligt att en 20 -åring skriver hur man vill att de ska bli när man dör, men eftersom vi vart med om allt man absolut inte skulle få uppleva redan nu så har man ändrat synsättet.

nu ska vi mysa framför tvn & ladda inför operationen imorgon / puss & kram

2013-09-15 - 23:55:00
Tankar

de jag va rädd för ..

.. har hänt en annan. när david föddes kände jag att vi hamnade i en unik situation, oftast vill man ju dela med sig av så mycket man bara kan. jag valde dock att ta bort många på facebook bland annat, just för att jag inte kände mig bekväm med att lägga ut bilder på david och vår resa. därför valde jag att radera de som jag inte står nära, och bara ha kvar de som jag verkligen litar på, just för att de inte ska ske de som nu hänt en annan tjej som mist sitt barn. några har alltså tagit hennes bilder från hennes blogg och utgett sig för att vara henne - vem gör något sådant? varför? 

 

jag sa redan när jag fortfarande var gravid att jag skulle vara försiktig med att lägga ut bilder på barnet just för att man aldrig vet, jag kände även att jag ville vara lite försiktig med att lägga ut bilder på graviditeten men samtidigt inte, jag ville visa alla min fina mage & hur mycket vi längtade efter att bli föräldrar. nu när de här hände oss kände jag att jag inte ville lägga ut bilder på honom som någon annan kunde utnyttja. inte för att jag trodde att någon skulle ha mage att göra så men man kan ju alltid bli överraskad och jag kände att de är bäst att vara helt säker och inte ångra något. om någon skulle ta bilder på mig när jag är gravid eller innan, de är inte alls samma sak. de som jag vill ska se david är mina närmsta vänner, de jag litar på till hundra procent. jag förstår faktiskt egentligen inte vitsen med att lägga ut bilder på david, för främlingar att se, vad får de ut av dem? de har ingen aning om vem jag är, vad som hände david och vem säger att de ens bryr sig? kanske bara är nyfikna. 

 

de folk måste förstå är att man delar med sig av något som är väldigt privat, man delar med sig av mer än vad man kanske egentligen borde, men samtidigt, varför inte? men jag skulle aldrig äventyra att någon annan skulle ta bilder och använda dem själv. internet är ändå internet, man måste vara försiktig, oavsett om de handlar om levande eller döda. de som står oss nära har vart på sjukhuset och fått träffa david, skulle någon annan nära vän eller släkting vilja se david så finns det foton på honom som jag gärna delar med mig, har över tvåhundra bilder på honom och vår resa. jag är så himla stolt att vara mamma till en fin liten ängel, han var så perfekt, jag skulle gärna visa upp honom för hela världen, men jag måste vara smartare än så, just för att något sånt här kan hända, men de är helt sjukt att de ens är en möjlighet och att de finns folk som gör så.

 

var försiktiga med vad ni lägger ut, <3

 

 


2013-09-15 - 12:55:00
David ♡

15 sept / <3

idag har vi kollat film, vill att dagarna ska gå fort, vi längtar till oktober & förhoppningsvis få veta vad som hände David. kommer bli jobbigt men nödvändigt / hoppas vi får svar, just nu känns de som att hans död var så orättvis, onödig! de kommer säkert säga att de va psd, återstår att se.
 
min fina lilla ängel / <3
 
 
saknar dig / <3

2013-09-14 - 08:00:00
Tankar

tiden går, men läker inga sår

det är snart en månad sen david föddes, kommer någon lördag blir en vanlig lördag igen, eller någon annan dag som har koppling till david? varje dag som är speciell för oss sen allt hände har jag tänkt, onsdagar, "nu fick jag veta att david inte levde längre", torsdagar "nu tog jag sista tabletterna som stoppade graviditeten" fredagar, "nu åkte jag in till förlossningen", och speciellt under lördagar tänker jag, "nu är klockan 11, nu fick jag epidural. nu är klockan 16, helt öppen. nu närmar sig klockan 19.13 och snart föddes david" .. för si och så många dagar sen. just nu för en månad sen hade jag haft värkar under 29 h och var jag påväg från avdelning 85 till avdelning 33 (förlossningen), sen var de bara 11 h kvar innan han skulle få komma ut / <3 jag hoppas verkligen att tiden kommer läka såren, göra vardagen lättare, att inte känna en klump i varje andetag. kanske fylla de enorma hål som man känner i hjärtat? jag vet inte vad jag kan göra mer än att låta dagarna gå och hoppas på att de kanske blir lättare. just nu skulle de likagärna kunnat vara igår allt hände, de känns som att de inte gått någon tid alls, tiden står stilla för oss men för omvärlden fortsätter den. allt som skett den senaste månaden skulle lika gärna kunnat ske under en och samma dag. jag har ingen aning om när vi hade möte med varken fonus eller prästen, eller när vi åkte till kapellet och klädde på david och la hoom i kistan, allt är somen stor håändelse som skett samtidigt i en klump.
 
 
jag reflekterar ganska mycket över de beteenden man har just nu, jag gillar inte att gråta inför andra, de vet jag sen innan, men att känna att man inte kan göra de ibland blir jobbigt, jag skulle hellre vissa dagar stanna hemma där jag vet att jag säkert kan ligga i sängen och bara låta allt komma ut. det är inte alltid de bästa för mig heller, jag vill försöka blicka framåt och umgås med familj och vänner, jag vill skratta och skapa nya minnen. läste lite om sorgbearbetning, vilka olika sätt man kan hantera allt på och vilka olika steg man tar. jag vet faktiskt inte själv var jag är, har alltid haft svårt att vara självkritisk och svårt att se sig själv. jag har lättare att avgöra var anders är i sorgen och hur andra mår, men när de kommer till att betrakta sig själv är de omöjligt. jag tycker om att sysselsätta mig, reflektera och blicka framåt. något jag jätte gärna skulle vilja va att de som förlöste david är med under nästa förlossning i framtiden, och att den präst och pianist som hade begravningen är med på dopet. de har fått sån betydelse i våra liv, skulle tycka de vore så fint om de var med i framtiden under en lyckligare och annan situation /<3
 
 
 
 

2013-09-13 - 23:50:00
David ♡

13 September 2013

Begravning för vår lilla ängel David

 

Vi åkte till kyrkan vid 10, vi ville vara där innan, så vi hade chansen att få se rummet innan, att man kunde få smälta den största chocken, kände att vi behövde tid att prata med prästen och dekorera. Vi placerade fotografierna, ljus och blommorna så de blev som vi ville ha dem / <3 De va väldigt skönt att vara där innan, vi fick egen tid med vår lilla ängel.

Allt var så fint, mer än vad jag kunnat önska/
 

 

 

Klockan 11 började klockorna ringa & vi gick in i kapellet tillsammans. Pianisten började spela - Gabriellas sång -
Vi sjöng psalm 248 (tryggare kan ingen vara) tillsammans. Prästen tände ett dop ljus för David och pratade.  Lite senare sjöng pianisten - Du är allt -, de va en av de bästa och samtidigt jobbigaste biten under hela begravningen. Så himla fin låt som betyder speciellt mycket för oss / Prästen la jord på kistan, sen började pianisten spela - Kärleksvisan -, vi fick gå fram och ta vårt sista farväl. Då brast allt, de kändes väldigt overkligt/ <3


Sen läste prästen den dikt som vi lagt i kistan till David den 26 aug/

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nu är jag här i himlen och tittar ner på er,
jag vet och jag känner hur ni saknar mig.
Jag känner av er stora smärta, som ni för
alltid har i era hjärtan.

Min tid på jorden blev inte lång, jag skulle
tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till er jag bara var och jag kunde
inte så länge stanna kvar.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Vi lyssnade sist av allt på - Tears in heaven - / <3

 

Den värsta dagen i mitt liv, men trots att de var en sorgsen dag blev det ändå trevligt och många fina ord sades.
Tycker att begravningen blev jätte fin och speciell - en dag att minnas /

 
 
Har så fin familj, sambo & underbara vänner, hade aldrig klarat de utan dem. Vi åt lunch & fika på falkenbergska kvarnen efter begravningen, de va skönt att göra något trevligt efter så många tårar. Vi åkte sen tillbaka till hovdestalund, kollade på blommorna som nu låg utomhus och vi gick till David's gravplats, längtar tills den är färdig så vi kan plantera blommor & pyssla /
 
 
 Tack till alla som hört av sig & tänkt på oss <3

Vila i frid min lilla Ängel
Vi älskar dig/ <3

 


 Tack så mycket - Linda - för fotot, den betyder jätte mycket för oss / <3

2013-09-13 - 16:45:00
David ♡

begravning /

13 september 2013 / 

alltid älskad - aldrig glömd

 


2013-09-12 - 16:16:00
David ♡

i carry your heart with me

idag träffade jag jenny & rebecca, åt på erikslund & kika runt lite. är så glad att jag har er tjejer! /
bäst av allt med idag var att jag fick mitt halsband som jag beställde i fredags, ska ha på mig den 
imorgon på begravningen och alla andra dagar efter de <3 jätte nöjd!
 
 
 

2013-09-12 - 00:47:49
Tankar

Har jag förstått?

Det går inte en dag utan att jag tänker på David. Vad hände - varför? Tankarna går runt och runt i huvudet, men jag verkar inte förstå. Att jag var gravid i 9 månader och haft en förlossning, fått bristningar och har ett barnrum utan bebis, var är beviset? Var är den lilla biten som gör allt detta verkligt?
 
Just nu känns det bara tomt. Har inga känslor förutom de ja inte vill känna så jag trycker bort dem dagligen. Kanske inte de bästa, men hur ska jag annars fungera? Jag kan inte vara i sängen och gråta hela tiden, hur mycket de än lockar. Människan är ganska mäktig ändå, hur man kan vara med om en sådan tragedi och klara av att ta ett steg framåt, sakta ..
 
Kryssningen va välbehövligt, men kort och samtidigt jobbig. På en båt som vi trodde skulle vara enbart vi & pensionärer lyckades vi ju såklart, tokigt nog, stöta på en barnfamilj ett antal gånger, varje gång lika jobbig. Jag har märkt att de inte är svårt att träffa barn, men bebisar, otroligt jobbigt. Den här familjen hade en liten liten bebis. Skulle ta hissen till frukosten och då hamnar de i samma, småpratade lite & fick veta att bebisen bara va 4 veckor, det var otroligt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag direkt började tänka att David skulle vart fyra veckor på lördag, dagen efter begravningen. 
 
Puh .. hade gjort allt för att vara i hennes skor, bara under någon minut ..

2013-09-11 - 20:46:00
Resor

kryssning /

kryssningen har vart super mysig & rolig! 
 
även om de va vi & nästan bara en massa pensionärer på båten va de ändå kul, skönt att komma bort från vardagen. 
 
david är med oss & gjorde oss till vinnare flera gånger, vi vann högsta vinsten på en spelmaskin flera gånger/ <3
 
nu är vi äntligen hemma & kikar idol /
 
puusss & kram
 
 
 
 
 
 
 
 

2013-09-09 - 20:57:00
David ♡

Tiden på sjukhuset & dagarna efter / <3

Dagen efter förlossningen va väldigt jobbig. Förlossningen gick ändå så bra den kunde gå med tanke på allt. Barnmorskan och undersköterskan som hjälpte oss var så himla bra, de hade kontakt med oss efter och jag sa att jag kommer komma tillbaka och då ses vi igen men förhoppningsvis under en bättre situation. Jag hade inte klarat de utan dem, när de kom upp till oss på avd 85 någon dag senare blev jag så himla glad, de var ändå med om något så stort med oss och jag är så glad att de fanns både under förlossningen och att de hälsade på oss senare.

 

Vi hade mycket tid att gå igenom hur förlossningen skulle bli, men ville inte planera för mycket men eftersom vi inte behövde tänka på att David skulle må bra under förlossningen sa barnmorskan att vi bara behövde ta hand om mig. Men dagen efter va jag så trött, helt slut av att ha gråtit så mycket och allt annat man skulle försöka ordna och tänka på, allt jag kunde tänka på var allt praktiskt som jag behövde ordna med. Vi hade besök från 11 fram till 22 under söndagen, de va jobbigt men vi kände att vi ville att alla skulle komma upp en och samma dag så vi kunde få egentid med David också. Vi fick fotografier på David som fotografen tagit, väldigt snällt av henne att komma in en söndag & ta kort på honom, även om de fotografierna är väldigt tydliga i jämförelse med de foton vi själva tog så känns de bra att ha dem, då tyckte jag att de var väldigt tydliga men nu i efterhand ser han ju så fin ut, de är ju bara vääldigt svårt att vänja sig vid att först se sitt barn för första gången, och även att få se honom avliden. När jag sitter och skriver de här är de som att jag återberättar en film eller något, jag har inte förstått vad som hänt oss, även om de är tre veckor som gått, kommer jag någonsin förstå? Ny vecka, de blev måndag. Vi fick träffa kuratorn som var till väldigt stor hjälp rent praktiskt. Vi skrev under hans namnintyg, fick mycket info om allt från telefonnr till att få böcker från spädbarnsfonden. Väldigt bra bok!

 

Min mamma var hos oss under måndagen och tog kort på oss tre, vår lilla fina familj, de är jag så tacksam för idag, de är väldigt fina och utan dem hade jag aldrig kunnat tro att de hänt. Fotografierna, hand & fot avtrycken, hans snuttefilt, de är saker som jag kommer värdera mer än guld. De är sakerna som gör allt de här verkligt.

 

David var tvungen att ligga i ett kylrum ganska mycket, vilket vi förstod. Vi fick följa med dit, jag trodde att de skulle va ett tomt tråkigt rum, blev väldigt rörd över hur fint de gjort. Vita väggar med en jätte fin fondvägg, som hade en stor bild på en stig, med träd runtom och solen sken, hur fint som helst och ja var väldigt glad att vi fick se hur han hade de när vi inte hade honom hos oss.

 

När jag tänker tillbaka idag tycker jag att sjukhusvistelsen var väldigt kort, men där kändes de som en evighet! Vi kom dit fredag morgon kl 7, 36 h senare föddes David kl 19.13. Vi valde att åka hem den 20 aug kl 12, en tisdag. Så vi var där fre lör sön mån tis, men eftersom David föddes lördag kväll och vi knappt hann umgås med honom då, och vi hade besök hela söndagen så fick vi vara själva och umgås med honom under måndagen och tisdag innan vi åkte hem. Varje sekund kändes värdefull och vi ville hinna skapa så många minnen vi bara kunde. Men de var både svårt och skönt att ha honom hos oss. Men jag är så glad att jag höll honom direkt efter förlossningen, att få känna honom varm och tung, de var den enda gång som jag höll honom, jag ville bevara den känslan och inte riskera att glömma den om jag höll honom igen, han var kall, stel och hade börjat bli värre i hyn, men åh så fin han va. Anders mun och min näsa sa alla, vilket stämde. Han hade ganska långt mörkt hår, så söt och fin. Vi planerade hur vi skulle säga vårt sista farväl, på vår 6 års dag passade bra. Vi ville inte att de skulle ta honom från rummet utan vi ville umgås med honom där, sen säga hej då både tillsammans och själva. Vi drog upp persiennerna och solen lös in i rummet. Efter en hel helg med regn så kom solen fram precis just idag <3 

 

Personalen på avdelning 85 var verkligen jätte bra, hur de kunde förbli så proffisionella och jordnära, de var väldigt personliga och pratade om David som att han verkligen var en individ och bemötte oss alla tre med sån kärlek och trygghet. De sa så snälla och fina saker om David, hur söt han va och att han va så stor, vilket han va, 53 cm, stora fötter och händer. Vi hade ett eget rum på avdelningen med egen dusch och toalett, vilket var väldigt skönt att ha. De lyssnade och hjälpte oss med allt, jag är så tacksam över alla som hjälpte oss med allt, helt obeskrivligt. Jag frågade om jag kunde få David's mössa som han hade haft på sig sen han föddes, självklart. När vi sen fick träffa honom när vi skulle säga hej då fick jag mössan och de hade satt på honom en ny, bara en sån sak gjorde att jag grät floder, så himla gulligt.

 

Kändes väldigt konstigt och fel att lämna honom, åka hem i en tom bil och in i en ännu tystare lägenhet. Eftersom ja var så sen i graviditeten hade vi hunnit få hem mycket, egentligen allt, det var inget som var kvar att köpa. Vi stängde dörren till barnrummet och ställde in allt som påminde om honom. Idag har vi fotografier i vårt sovrum, hand och fotavtryck i vardagsrummet och de känns bra, jag pussar alltid på ett fotografi i sovrummet innan jag lägger mig, så fin bild på vår lilla ängel!

 

När vi kommit hem bokade vi ett möte med begravningsbyrån och  prästen. Vi märkte direkt under mötet med begravningsbyrån att vi ville ordna mycket själva. Varför skulle vi betala någon att klä på vår son och köra honom från kapellet på sjukhuset till kyrkogården inför begravningen? Nej, de kändes fel. Blommorna ville jag ordna själv så jag visste att de blev som vi ville ha de. Men kommer ta hjälp av begravninsbyrån när de kommer till gravstenen för de är verkligen en djungel, väntar nu på att få hem en skiss på hur den kommer se ut. Har läst att många väntar i flera månader på att göra klart stenen men jag är så ivrig att göra allt åt David, behöver hålla på med saker och ordna, vill pyssla. Besöket med prästen inför begravningen gick bra, vi valde att ha en kvinna. Vi fick igenom hela programmet, valde sånger, psalmer och dikt. 

 

Vad hände och varför? I sista sekunden ..

Saknaden & sorgen är så stor – vi älskar dig <3

 

 

2013-09-09 - 14:07:00
David ♡

David, vår fina ängel /

den 5/8 var jag till förlossningen pga minskade fosterrörelser, ultraljudet visade en frisk liten bebis,
den 12/8 var jag på rutinkontroll hos vår barnmorska & hjärtat dunkade, men
den 14/8 åkte jag in till förlossningen igen, de kunde då inte hitta hans hjärta <3
 
______________________________________________
 
 
Vår lilla ängel
David Gustav Blom


17/8 2013 kl 19:13
3190 gram 53 cm lång


en liten ängel kom log och vände om
 
 
 
 ______________________________________________
 

Allt som inträffade under augusti känns idag som en dimma. Varje dag tänker jag på hur lång tid de var sen jag först fick veta att David inte klarat sig, när han föddes, när vi såg han sist, allt. Den 14, 17, 26 augusti & 13, 27 sept 2013 kommer bli de dagar man ofta tänker på. Men speciellt den 17 augusti, en lördag, varje lördag kommer bli David's dag, en vanlig lördag kommer aldrig finnas igen, man kommer alltid tänka på att David föddes en lördag <3

 

Många skriver till mig både på facebook, mail och här, hur stark jag är som orkar skriva om vad som hänt, jag har alltid tyckt att de är skönt att skriva av mig, de är lite som terapi. Jag skrev i två böcker under graviditeten, en fyll i bok med frågeställningar och en annan som jag skrev fritt i om besök hos bm, vad vi gjort under helgen, allt. De skulle va något för David att få läsa när han sen skulle vara intresserad av de, men de får nu istället bli något vi behåller som ett minne /

 

Jag hade nog aldrig kunnat tro för någon vecka sen att dop skulle bli begravning, hans sovplats skulle bli en grav och att vi skulle få se honom för sista gången bara 10 dagar efter att vi fått träffa honom för första gången. Han lämnar efter sig ett stort hål i hjärtat <3 

 

______________

 

Mån 12 aug (v. 39+1)
Jag va nervös. Såg på mobilen långt senare att jag ringde barnmorskan 8 gånger för att få tag på henne, jag ville få en tidigare tid, men jag kom dit till den tid jag hade och fick höra hjärtat direkt & allt såg bra ut, jag kände David sparka under helgen men de va inte mycket, men när hjärtat slog och han sparkade samtidigt som jag satt och prata med barnmorskan kunde jag pusta ut & jag va glad över att allt såg så bra ut. Vi pratade om att de va nära till förlossningen och att något egentligen kunde hända när som helst. Vi bokade in en ny tid till måndagen veckan efter och bestämde att vi då skulle göra en hinnsvepning om han ännu inte kommit.

 

Onsdag 14 aug (v. 39+3)
Åker till förlossningen pga mindre fosterrörelser. Tänkte att jag ville kolla att allt var okej. Ringde Anders och sa att jag skulle åka in bara för att kolla och att jag skulle höra av mig sen.

Under hela graviditeten har jag tänkt att jag ska lyssna på magkänslan, även om jag gjorde 5-6 tester för havandeskapsförgiftning och alla va okej, gjorde ett test för graviddiabetes fast jag inte hade högt blodsocker, jag åkte in till förlossningen och tog fler besök hos BM när jag kände att jag va osäker på om bebisen mådde bra. Men jag hade nog aldrig kunnat tro att de skulle kunnat va något fel på barnet som inte skulle kunna lösas.

När jag kommer in till förlossningen träffade jag först en sköterska som skulle påbörja ctg remsan, jag minns så väl att hon sa att jag inte skulle vara orolig om hon inte hittade barnets hjärta direkt, jag reagerade direkt på det eftersom de gånger jag åkt in tidigare har ingen kommenterat de, utan de har bara börjat leta efter hjärtat och hittat de direkt. Men nu var de annorlunda, helt fel. Hon kunde inte hitta något hjärtljud och sa att bebisen kanske ligger konstigt så hon hämtade sin kollega som kom med en annan liknande ctg maskin för att leta efter hjärtat. Hon hittade inget heller och sa att jag skulle försöka vara lugn, de skulle hämta en läkare och göra ultraljud. Jag kunde inte förbli lugn, jag grät floder. Jag låg och tänkte hela tiden, de här händer inte.


En läkare kom in i rummet, började förklara att hon skulle kolla efter hjärtat med ultraljud och att "de kunde bli lite kallt" nu när hon skulle ta på geggan för ultraljudsmaskinen på magen, jag tänkte bara "SKYNDA, HÅLL KÄFTEN, HITTA HJÄRTAT!" 


Hon hittade inte hjärtljud. Hon kollade på mig och jag bröt ihop totalt, minns inte alls vad hon sa efter de, allt blev svart i en evighet kändes de som, men hon fortsatte ändå prata och sa sen att de alltid kollar två gånger för att vara säkra och inte kort efter kom en överläkare. 


Klockan 12.30 ca den 14/8 2013 dödsförklarades David. Vi visste inte då om vi väntade en pojke eller flicka, jag har ett svagt minne av att jag frågade om de hann se om de var en pojke eller flicka, de sa att de inte kollade och började ha på mer gegga på magen för att ta reda på de, då blev jag bara ledsen och torka av mig de och tänkte, de spelar ju ingen roll längre ..

Jag minns inte vad mer jag tänkte, jag bara skrek rakt ut, grät, kunde knappt andas och försökte förstå. De frågade mig hela tiden om de skulle ringa någon eller om jag skulle göra det, men vem tusan skulle jag ringa, hur kan jag ringa Anders och säga att barnet inte klarat sig? Hur gör jag det? De lämnade mig ensam. Något jag flera timmar senare reagerade på, för jag mindes inte om jag va ensam eller om alla andra fortfarande va kvar .. Men jag va tydligen helt ensam i rummet, för när jag ringt Anders och han kom upp låg jag i rummet själv. 

Allt som händer efter är inte helt klart, jag grät bara hela tiden och minns vilka jag träffade men har inget minne av vad de sa. Fick träffa kurator och läkare som gick igenom vad som skulle hända, jag fick tabletter som skulle stoppa graviditeten, skulle inte få kejsarsnitt, de är inget man gör fick vi veta. Sex stycken tabletter och skulle bara invänta värkar .. Vi var på sjukhuset i 5-6 h innan vi kom hem, kändes som en evighet.

De var många tankar i huvudet och vi bara grät resten av kvällen och natten .. 

 

Torsdag den 15/8 (v. 39+4)
Klarade inte av att vara hemma. Natten var lång och man förstår inte. Åkte till östermälarstrand, åt på restaurangen och glass vid hamnen. På kvällen kom familjen besök. Tog tabletter igen ..

 

Fredag den 16/8 (v. 39+5)
Jag vaknade ungefär kl 03.00, började känna värkar. Åkte till förlossningen kl 07.00.

Fick komma till avdelning 85. Gyn undersökning när klockan va 8-9 ca, öppen 1 cm och tappen var nästan helt borta. Just då hade jag värkar ungefär var 10e minut som varade i ca 1 min. Kuratorn kom halv 12, pratade om vad som skulle hända nu och mycket praktiskt. 

Kl 14.00 är jag fortfarande öppen 1-2 cm.
Kl 16.05 BM besök, får låna ett gåbord och får info, men allt vi pratar om går in i ena örat och ut i andra ..

Mina värkar kommer ungefär var 5e minut, klockade dem mellan 16 – 17 då alla hela tiden frågade hur tätt de kom och vi hade ingen direkt koll. Under den timman hade jag 14 st värkar. Hade tydligen fått två smärtstillande tabletter tidigare, minns ej när, nu fick jag två till. 

Haft värkar i 14 h, blir allt tätare, gyn undersökning kl 17.30 och inget har hänt.
Kl 18.20 & 22.00 får jag morfin och sen bricanyl för natten, bra blodtryck på 120/70.

 

Lördag den 17/8 (v. 39+6)
Vaknar vid 6.30, får morfin. Natten var orolig och jag sov inte mycket. Hade då fortfarande inte förstått vad som hänt. Vi pratade mycket på morgonen, om hur vi ville göra med allt. Något vi båda va överens om var att vi inte skulle tänka på att vi förlorat barnet just nu, de skulle bli för svårt. Vi ville tänka att vi var där för att få träffa vårt barn, äntligen, efter 9 långa månader skulle vi äntligen få se honom eller henne och vi ville inte att några negativa tankar skulle försvåra allt ännu mer än de redan va. 

Kl 7.15 väljer jag att försöka hantera värkarna med att duscha, duschar länge och de känns lite bättre. Efter duschen blir jag undersökt, öppen 2-3 cm.

Kl 7.50 äter vi frukost, värkarna fortsätter och är jobbiga.

Vid 8.30 bestämmer vi oss för att åka ner till förlossningen, värkarna är allt starkare och känner inte att morfinet fungerat. Kommer dit vid 9 – 9.30. Får börja med lustgas och de tar blodprov. 

Kl 10.15 blir jag undersökt, öppen 5 cm. 
Kl 10.45 får jag dropp, inväntar narkosläkare för att få epidural.
Kl 11.00 får jag epidural. En kvart senare ungefär var allt klart, de tog blodtryck.
Kl 11.50 öppen 7 cm, tog hål på hinnan & vattnet gick.
Kl 12.15 sitter på pilatesboll, inte de lättaste men skönt att variera ställning.
Kl 12.50 fyller de på epidural, blodtrycket är bra.
Vid 14.20 försökte jag äta lite, potatismos. Sitter bara och stirrar, gråter, får knappt i mig något. 
De fyller på med syntocinin, värkstimulerande dropp. De fyller på med epidural vid 14.55 och tar blodtrycket.
Vid 14.00 – 15.00 slutade den barnmorska som haft hand om oss, en annan barnmorska & usk kommer in och presenterar sig, de va trevliga.
Kl 16.15 öppen 10 cm, fyller på med epidural igen lite till då värkarna blir allt starkare och jag tycker att epiduralen börjar gå bort.

Den senaste anteckningen som jag själv har från förlossningen slutar vid 17.10, skriver då att jag får mer värkstimulerande dropp. Efter de sker mycket men inget som vi antecknade, märkte då att de va nära ..

Minns att jag ligger med lustgasen, kunde inte lyfta eller känna benen, fått så mycket epidural, men fullt medveten om vad som händer runtomkring. Så när bm står och ökar värkstimulerande droppen kommenterar jag de, för jag hade sagt till från början att jag ville veta allt som sker, om någon ändrar någonting vill jag veta de, ville veta allt och känna att jag fortfarande hade kontroll över situationen, hur konstig den än va. Hon försöker hitta rätt mängd för mig, värkarna kommer allt för tätt och vid ett tillfälle känns de som att jag bara skriker i lustgasen och missar att andas helt. När vi pratade om de efter och jag bad så mkt om ursäkt att jag skrek så länge, för de kändes verkligen som att jag låg och skrek i timmar, men får då veta att jag bara skrek under 5-6 minuter ..

Men värkarna va så kraftiga, jag slutade med lustgasen när värken slutade och då ska man andas vanlig luft in i masken fyra gånger för att de inte ska komma ut lustgas i rummet, men jag hann inte ens göra en andning med vanlig luft innan en ny värk kom. Får då hjälp av undersköterskan, vilket jag blev så tacksam över, jag höll i henne hårt för ja va så rädd att hon skulle försvinna, hon hjälpte mig att kolla när värkarna kom så jag kunde andas rätt med lustgasen och de anpassade droppen. I efterhand fick jag veta att den undersköterska och barnmorska som hjälpte oss under förlossningen hade bara hand om oss, inga andra.

De vill att jag ska försöka hitta behovet av att vilja krysta, men de är väldigt svårt då ja fått så mycket epidral, jag kan inte lyfta benen och absolut inte stå på dem som vi testat vid 16 tiden, benen vek sig och jag ramlade nästan av sängen. Jag kommer ihåg att jag nu någon gång skriker i lustgasen igen, men minns inte om jag gör de för att jag har ont eller för att jag är så himla ledsen. 

Jag börjar försöka krysta när jag känner en värkt och de börjar gå framåt. Hade fått morfin strax innan som gjorde mig illamående och jag börjar kräkas. Slutade med lustgasen och fokuserade på att krysta.

 

Kl 19.13 kom vår ängel, 53 cm lång & vägde 3190 gram.  <3

 

Jag var trött, ledsen och helt förtvivlad. Jag minns att jag under en del av förlossningen ville sluta, jag var rädd, hade fortfarande inte förstått att barnet inte levde och de gör jag inte än idag ibland. Barnmorskan kunde inte se några fel på navelsträngen, moderkakan eller honom. Anders klippte navelsträngen men jag minns inte de. Jag var i sån chock, kommer ihåg att han placerades på något bredvid sängen och jag tog mod till att kolla men bröt ihop totalt. De förberedde mig på att han hade ett sår på kinden, men jag förstod inte. Jag kommer inte ens ihåg att jag såg att han var en pojke utan de va barnmorskan som sa de. Då jag inte alls va redo att se han direkt så fick hon berätta. Jag kollade på honom när han låg bredvid sängen men jag inte alls kommer ihåg vad jag såg. 

De tog ungefär en halvtimma från att han föddes till att jag höll honom. Jag hade då inte förstått att jag vart med om en förlossning och att jag skulle få hålla min son, de va helt fel för han skrek inte, han kollade inte in i mina ögon, allt som jag föreställt mig under 9 månader va borta på mindre än några sekunder .. Han va inlindad i en filt och hans värme trängde igenom. Kommer aldrig glömma den känslan <3

___________________

 

I lördags skulle David vart 3 veckor, va tiden går sakta men ändå inte. Det är när jag sitter själv med mina tankar som jag gråter som mest, de känns som terapi att skriva, jag får ut allt jag känner i ord och får bearbeta allt på något vis.

 

Begravningen närmar sig men de gör inte att allt känns mer verkligt för de. Kommer de någon gång göra de? Jag förstår inte, är jag helt knäpp i huvudet? Eller? Jag verkar ju inte förstått vad som helst, är de en försvarsmekanism? Jag är nästan rädd för vad som kan ske om jag skulle låta mig ge efter känslorna och bara tillåta mig gråta, skulle jag kunna sluta?

 

Jag är så förbannad och ledsen på så mycket. Att vi inte kommer få se han växa upp, de är störst av allt. Men också att de känns som att någon lekt en katt och mus lek med oss. Vi som så gärna ville ha barn, längtade och var förväntansfulla. Sen blir vi gravida, äntligen. Får vara gravid i 40 veckor och äntligen ska han komma och då rycks han ifrån oss? ”Ha- ha”?! Känns som att någon jäklas. 

 

En sån enorm mängd kärlek växte för vår blivande bebis varje dag som gick. Varje spark och hicka var så mysig. Den dag jag åkte in till förlossningen pga minskade fosterrörelser hade jag ingen tanke på att något skulle kunna va fel, han va nog bara lite trött tänkte jag hela tiden, och om nu något skulle va fel så skulle jag säkert bli igångsatt, inte under en sekund tänkte jag att de skulle vara över.

 

Men när första sköterskan inte kan hitta hjärtat med ctg remsa så kände ja nästan att de va över direkt då, jag grät, tänkte hitta hjärtat någongång då. Snälla. Ett till ctg försök med en annan maskin, inga hjärtljud. Så kommer läkaren in och ska göra ultraljud, och då tänkte jag, "vilken påfrestning jag får vara med om", att få känna att han kan vara borta, för så är de ju inte, de kommer hitta hjärtat, de är bara en sjukt lång väntetid tills de händer ..

 

Men när läkaren säger att hon inte kan hitta hjärtljudet men att de alltid kollar två gånger och att en överläkare skulle komma, då hade jag inte fattat ändå, ja trodde de fortfarande kunde hitta hjärtat, men jag grät.. och grät ..  När överläkaren bekräftar de redan alla andra sagt till mig, då brister allt. Jag minns de som att de lika gärna kunde hänt idag, ja skrek nog mer då än va jag gjorde under förlossningen, av ren sorg och smärta.

 

Jag saknar David så, när jag var på sjukhuset kunde jag inte känna känslan att han va min, min son? De va ju bara fel, för min son skulle ju leva och ligga på mitt bröst, bli ammad, skrika, sova, kolla in i mina ögon med sina. David var nu bara ett tomt skal i vaggan på sjukhuset och hans själ fanns kvar i mitt hjärta, han lämnade aldrig mig. De känns så surrealistiskt.

 

 

Den 26 augusti fick vi träffa David igen vid sjukhusets kapell. Vi åkte dit och de kändes så konstigt, då hade de nästan gått en vecka som vi vart utan honom och jag var väldigt tveksam först om jag vågade, men när vi väl fått se honom i sina kläder som de satt på honom släppte allt. Vi lämnade brevet som vi skrivit tillsammans ihop med fotografier, nallar & hans filt. Kändes som att jag var tvungen att få ut allt jag ville säga och att de verkligen var sista gången jag kunde smeka hans kind, se hur perfekt han va. 

 

I 9 månader har man tänkt över hur allt skulle bli, men de ändrades helt under bara några få sekunder ..

 

___________________

 

 
 
 
 
 
Älskad - Saknad
 

2013-09-07 - 16:26:42
Kärleken

always on my mind, forever in my heart

idag skulle David vart 3 veckor, vad hände med tiden? ena dan känns de som en evighet sen vi var på sjukhuset, en annan dag känns de som igår. önskar jag kunde vrida tillbaka tiden, önskar att allt var annorlunda. varför hände de just David? varför blev vi en av de 700 som de händer varje år? varför ska de hända alls? så många frågetecken.
 
<3

2013-09-05 - 14:31:00
Tankar

2013 - 09 - 05

igår kom fotot till ramen, blev superfint! han fick också en handmålad uggla med hans namn under.
köpte också en skylt & sten till graven, längtar tills allt är klart - så man har en plats att besöka honom på!

 
 
var på röntgen idag för att se hur akalasin är nu ett år efter förra röntgen & ballongvidgningen, så kommer en sköterska fram och går igenom hur de kommer gå till och så säger hon att hon också måste fråga om jag är gravid för att det är röntgen. var inte beredd, första gången sen han kom för snart tre veckor sen som jag blivit frågad om de från någon som jag inte känner så jag säger "nej, inte längre".

läkaren kommer fram efter en stund och går igenom allt lite till och innan hon vänder om för att gå säger hon, "hade du precis fått barn"? kunde inte hålla mig längre och börjar gråta, så de slutade med att två sköterskor och en läkare står och försöker trösta mig innan vi sätter igång / <3

varje gång någon ny får veta vad som hänt är de som att man själv går igenom allt på nytt.
man blir påmind om allt man gick igenom då och var man är nu, de känns fortfarande så overkligt <3
 

2013-09-02 - 18:51:00
David ♡

Himlen har fått sin vackraste ängel / <3

är så glad över att vi tog massa bilder på David när vi var på sjukhuset, att vi har foton i ramar hemma och att vi pratar om honom, att vi inte glömmer. även om de gått två veckor så känns de ibland som att vi inte ännu förstått vad som hänt, vad vi vart med om, de känns så oerhört overkligt.
 
hade vi inte haft bildbevis så skulle jag inte tro att de hänt <3
vår älskade David - vad hände?
 
 beställde den här tavlan idag från DEsigneFORM - kommer hem vilken dag som helst, är jätte nöjd.