2014-03-11 - 19:00:00
David ♡

Jobbig dag ..

Med allt som har hänt de senaste månaderna försöker jag balansera sorg och lycka. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Snart har det gått 7 månader. Bara siffran gör mig ledsen. Känns fortfarande otroligt orättvist. Jag vet knappt vad som är värst längre, allt känns som en stor hög av smärta sorg och elände. Men störst av allt, den känsla som tar över dagligen är den enorma saknad jag har. Det går inte en dag utan att tankarna tar mig till David. Graviditeten, förlossningen, första & sista mötet, sista farvälet, sista bilden av honom, begravningen, allt .. 
 
Jag vill inte fastna i sorgen men det är så svårt när man dagligen blir påmind om vad man har förlorat, vad som inte finns där. Jag försöker finna mig i att livet går vidare, att han finns med i mitt hjärta - men det räcker inte. Att inte få se honom växa upp kommer alltid finnas med mig. Varje dag är jag i ett hem med ett färdigt barnrum, men inget barn, ingen David. Varje dag tittar jag ner på min mage och minns hur han en gång fanns där, men det enda som lämnades kvar är ärr som gör mig påmind varje dag om vad som saknas. Hand och fotavtryck fotot på kylskåpet som jag alltid lägger min hand mot när jag ska laga mat. Fotot i sovrumsfönstret som vi säger godnatt till. Jag vet inte om allt detta är något som gör situationen värre och jobbigare, men att bara ha något som påminner mig om att allt inte bara var en sjukt jobbig dröm gör min verklighet en aning lättare.
 
Jag försöker blicka framåt. För jag älskar att leva, varje dag vaknar jag nu och är tacksam att jag kan gå till jobbet, träna, älska min familj och vänner, plugga, se fram emot saker och planera bröllop. Men jag hade gjort allt för att få ha David med på resan .. 
 
 

2 kommentarer
Johanna

Tycker du är så stark. Det är sorgligt och orättvist och finns ingen mening med det. Men din inställning är fantastisk! All lycka till er framöver och kram från en anonym läsare som hittat till din blogg! <3

2014-03-11 - 20:05:40 |
Carro mamma till två en i hjärtat och en i famnen

Känner igen mig i det du skriver. För oss har det gått
1,5 år sedan vi förlorade vår dotter. Saknade och tankarna på
hur det skulle varit finns alltid där men de blir lättare att
bära. Det ljusa blir ljusare och livet blir gladare.

Du verkar ha rätt inställning. Att komma vidare är
något man själv måste kämpa med.

Jag hejjar på dig.

David finns alltid med er ❤️

2014-03-11 - 21:23:29 | URL: http://www.mrsnoname.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback